moajuhh.blogg.se

Jag har hela tiden haft ett stort ideal om den människa jag vill vara och bli. Jag har nog ändå insett nu att det är den jag aldrig kommer att vilja vara. Nu när jag ändå mår bättre än vad jag gjort tidigare och fått en lite tydligare bild av vem jag är så vet jag mer att jag inte vill vara den person jag alltid tidigare varit. 

 

Mycket har förändrats under det här året. Några saker är jag väldigt ledsen över och gråter fortfarande över. Det finns fortfarande de dagar som jag bara vill ge upp. När allt känns helt jävla omöjligt och meningslöst. När jag inte ser annat än svart och egentligen inte ser någon som helst anledning till att fortsätta. Som tur så har jag min bästa vän. Hon har räddat mig miljontals gånger men det är också här delen utav mig själv som jag hatar kommer in. Den själviska delen utav mig, jag hatar att ta hjälp av andra. Jag vet att jag alltid varit självisk och tagit hjälp av henne sedan den dag vi kom varandra nära, men det är nu som jag verkligen känner hur fel det är. Jag hatar att behöva andra för att inte försvinna. Jag vill inte att andra ska behöva hjälpa mig. Jag vill vara den som hjälper. Och där är den andra delen som jag hatar, för att jag hjälper ingen längre. Och jag är inte längre den personen som mina vänner väljer att komma till längre. Det är nu som jag inser att det är den personen jag vill vara, hjälpa andra utan att ta från andra. 

 

Det finns också en sak som faktiskt har förändrats till det positiva. Jag har äntligen faktiskt accepterat mig själv på ett helt annat sätt. Jag stänger inte längre in den delen utav mig själv på samma sätt och framför allt inte för mina vänner. Det är fortfarande jobbigt och jag känner mig fortfarande inte helt trygg i det och framför allt inte att prata om det helt öppet, men jag har ändå accepterat att den delen utav mig finns.