Vi är trasiga du och jag
Det är hemskt att aldrig veta svaret till varför man mår dåligt. Jag har i flera års tid nu försökt att komma på en anledning. Men trots timmar, dagar, veckor, månader, år... Så har jag ändå inte kommit fram till något.
Finns det ens någon anledning? Eller är det bara så att vissa drabbas och andra inte?
(Jag pratar om depression igen ifall att min början är oklar)
Ibland tänker jag att jag är stark. Att jag har klarat så många år igenom de här. Men ibland, dagar som idag, så ser jag mig istället som svag. Så många timmar som jag spenderat hos olika psykologer, vänner och familj som hela tiden finns där och stöttar mig, ändå så är jag fast i skiten. Jag klarar helt enkelt inte att komma här ifrån.
Trots att jag ser det som att jag mår bättre nu så tänker jag fortfarande tankar varje dag som inte borde få finnas i någons tankar.
Ingen ska behöva tänka tankar om att det skulle vara bättre att inte finnas, komma på metoder för att smärtan inombords ska kännas mindre.
På många sätt så är jag glad att det finns andra som också kämpar mot samma sak. Jag är inte ensam. Men jag är samtidigt så ledsen över att så många faktiskt kämpar mot depressioner, ångest, panik och all annan skit som påverkar ens insidas mående. Det går inte att plåstra om för att det ska sluta blöda. Utan det fortsätter och ofta under väldigt lång tid. Visst, man kan få recept på mediciner som ska få en att må bättre. Men då får man räkna med extrema biverkningar. Ständig hjärtklappning, darrningar, illamående och till och med ökad lust att inte längre vilja leva. Medicinerna påverkar även och lägger sig som ett lock över känslor och humör, man hamnar oftast i ett neutralläge. Och jag själv skulle vara jävligt rädd för att sedan behöva lyfta bort det där locket. Kommer allt tillbaka då?
Jag får ofta höra att jag inte är ensam. Som en tröst skulle jag tro. Men det är verkligen inte det. Inte fan mår jag bättre av att veta att flera går igenom samma skit.
Det är väll klart att jag förstår att det är fler som knaprar piller och kämpar sig igenom dagen. Men att höra hur många fler som också mår skit, gör det inte lättare.
Nu låter det som att jag skiter i alla andra som mår dåligt, men så är det verkligen inte. Jag mår sämre av att veta och det gör mig ledsen att jag inte kan göra mer än att lyssna. Och inte ens det kan jag göra.
Jag lyssnar jättegärna på andra och vill hjälpa till så mycket jag kan, men alla andra då? Dom som varken vet vem jag är och jag vem dom är.
Min ständiga fråga kommer alltid att vara varför? Varför är det såhär? Jag är glad att jag lyckats komma såhär långt men rädslan finns hela tiden där. Och att veta att andra mår skit, gör mig bara ännu mer ledsen.